På det övergivna tivolit i Pripjat
pillar jag på de små vita sneakersen
de du gjorde av keramik till mig
som en hyllning till mina små mansfötter

Jag håller skorna mot nästippen
mot örat
hör inga steg i dem
bara gnisslet av övergivna maskiner
som ingen hann få glädje av

Keramikskorna
jag vill att du springer dem genom de blöta snåren
tills de löses upp till leran de en gång var
tills vi båda kan sitta barfota
på det rostiga räcket
intill radiobilbanan som förvandlats till en igenvuxen damm

Tills vi båda kan vada över till en av bilgondolerna
genom det radioaktiva söta knädjupa vattnet
du får sitta vid ratten
jag bryr mig inte vart du styr

Vi dricker något ur en lerkaraff
något som bryggdes för fest
men övergavs då världen rämnade
vi dricker det tillsammans
jag här
du där och ändå här bredvid mig

Jag håller hårt i keramiksneakersen
en i varje hand
hårt som om ratten på en radiobil
när jag ännu inte fått åka
och de andra skriker att det är dags att gå
för alltid

Det som borde smaka aska smakar jord
som om inget förstörts
men ändå livlöst

Sätt dina små fötter mot gaspedalen, säger du
nu får du köra en stund
och jag tar sikte mot lustiga huset
det skulle du tyckt om