På det övergivna tivolit i Pripjat
pillar jag på de små vita sneakersen
de du gjorde av keramik till mig
som en hyllning till mina små mansfötter

Jag håller skorna mot nästippen
mot örat
hör inga steg i dem
bara gnisslet av övergivna maskiner
som ingen hann få glädje av

Keramikskorna
jag vill att du springer dem genom de blöta snåren
tills de löses upp till leran de en gång var
tills vi båda kan sitta barfota
på det rostiga räcket
intill radiobilbanan som förvandlats till en igenvuxen damm

Tills vi båda kan vada över till en av bilgondolerna
genom det radioaktiva söta knädjupa vattnet
du får sitta vid ratten
jag bryr mig inte vart du styr

Vi dricker något ur en lerkaraff
något som bryggdes för fest
men övergavs då världen rämnade
vi dricker det tillsammans
jag här
du där och ändå här bredvid mig

Jag håller hårt i keramiksneakersen
en i varje hand
hårt som om ratten på en radiobil
när jag ännu inte fått åka
och de andra skriker att det är dags att gå
för alltid

Det som borde smaka aska smakar jord
som om inget förstörts
men ändå livlöst

Sätt dina små fötter mot gaspedalen, säger du
nu får du köra en stund
och jag tar sikte mot lustiga huset
det skulle du tyckt om

Vi kan inte alla vara pirater och ninjor
en del av oss knyter ballongdjur
och hoppas på uppskattning
eller en plats i melodifestivalen

Några av oss vill förändra världen
andra kämpar med att hålla sig kvar
med vita knogar runt alla handtag
när livet rymmer med sirenerna på

Jag kramar om en nyckel i fickan
säker på att få komma hem igen
hur höga än vågorna är på stranden
och vem det än är som gömt sig i natten

Vi kan inte alla stå på scen samtidigt
och vi vill inte alla beväpna oss med den senaste trenden
för hur rädda vi än är
så måste vi ibland våga hoppas på fyrverkerier

Vi slipper inte alla att sjunka med skeppet
och en del av oss tvingas i livbåtar
fast det inte var vi som seglade på grund
i jakten på valen som kaptenen hatar

Några av oss lägger sig i kistan
kväll efter kväll
utan att någonsin kontrollera sågen
som trollkarlen delar oss itu med

Några av oss flyr över gränser
klättrar över murar och stängsel
bara för att mötas av minfält
eller ett kallt byråkratiskt nej

Jag kramar om nyckeln i ena fickan
och mynten i den andra
säker på att komma hem
vem jag än tvingas muta

Vi kan inte alla gråta på begravningen
någon måste säga att det är en fin ceremoni
när det är dags att småprata med prästen
över en mandelkaka som smakar aska och besk jord

Vi kan inte alla slippa att skämmas
när spårhundarna släpps efter syndabockarna
men vi bär alla lukten av bläck
efter bläddrandet i regelböckerna

Några av oss står med förtvivlan i knäna
i världens största gympasal
och tvekar mellan att passa eller skjuta
med hjärtat kalibrerat med besvikelser

Några av oss har nyckeln i fickan
några av oss bär den runt halsen
alla drömmer vi om
att våga lämna dörren på vid gavel