På det övergivna tivolit i Pripjat
pillar jag på de små vita sneakersen
de du gjorde av keramik till mig
som en hyllning till mina små mansfötter

Jag håller skorna mot nästippen
mot örat
hör inga steg i dem
bara gnisslet av övergivna maskiner
som ingen hann få glädje av

Keramikskorna
jag vill att du springer dem genom de blöta snåren
tills de löses upp till leran de en gång var
tills vi båda kan sitta barfota
på det rostiga räcket
intill radiobilbanan som förvandlats till en igenvuxen damm

Tills vi båda kan vada över till en av bilgondolerna
genom det radioaktiva söta knädjupa vattnet
du får sitta vid ratten
jag bryr mig inte vart du styr

Vi dricker något ur en lerkaraff
något som bryggdes för fest
men övergavs då världen rämnade
vi dricker det tillsammans
jag här
du där och ändå här bredvid mig

Jag håller hårt i keramiksneakersen
en i varje hand
hårt som om ratten på en radiobil
när jag ännu inte fått åka
och de andra skriker att det är dags att gå
för alltid

Det som borde smaka aska smakar jord
som om inget förstörts
men ändå livlöst

Sätt dina små fötter mot gaspedalen, säger du
nu får du köra en stund
och jag tar sikte mot lustiga huset
det skulle du tyckt om

Vi kan inte alla vara pirater och ninjor
en del av oss knyter ballongdjur
och hoppas på uppskattning
eller en plats i melodifestivalen

Några av oss vill förändra världen
andra kämpar med att hålla sig kvar
med vita knogar runt alla handtag
när livet rymmer med sirenerna på

Jag kramar om en nyckel i fickan
säker på att få komma hem igen
hur höga än vågorna är på stranden
och vem det än är som gömt sig i natten

Vi kan inte alla stå på scen samtidigt
och vi vill inte alla beväpna oss med den senaste trenden
för hur rädda vi än är
så måste vi ibland våga hoppas på fyrverkerier

Vi slipper inte alla att sjunka med skeppet
och en del av oss tvingas i livbåtar
fast det inte var vi som seglade på grund
i jakten på valen som kaptenen hatar

Några av oss lägger sig i kistan
kväll efter kväll
utan att någonsin kontrollera sågen
som trollkarlen delar oss itu med

Några av oss flyr över gränser
klättrar över murar och stängsel
bara för att mötas av minfält
eller ett kallt byråkratiskt nej

Jag kramar om nyckeln i ena fickan
och mynten i den andra
säker på att komma hem
vem jag än tvingas muta

Vi kan inte alla gråta på begravningen
någon måste säga att det är en fin ceremoni
när det är dags att småprata med prästen
över en mandelkaka som smakar aska och besk jord

Vi kan inte alla slippa att skämmas
när spårhundarna släpps efter syndabockarna
men vi bär alla lukten av bläck
efter bläddrandet i regelböckerna

Några av oss står med förtvivlan i knäna
i världens största gympasal
och tvekar mellan att passa eller skjuta
med hjärtat kalibrerat med besvikelser

Några av oss har nyckeln i fickan
några av oss bär den runt halsen
alla drömmer vi om
att våga lämna dörren på vid gavel

Ur upphittad anteckningsbok med limerickar

En riddare från karga Nepal
hade tappat sin heliga graal
nu fick han dricka ur glas
och ha blommor i vas
och känna sig allmänt banal

Bakom hans huvud går en serie kortfilmer om ritualmord. Hon kan titta på dem utan att han märker det. Han lutar sig bakåt mot sina händer, mittemot i sängen. Var har vi varandra nu, frågar han. Pillar på hennes knä med sin fot. Hon ritar en cirkel i luften. Här, på kanske tredje varvet.

Två äldre par stryper synkroniserat var sin senil gamling. Han är arg och hon förstår inte varför. Jag önskar att jag aldrig hade låtit dig få övertaget, säger han. Hon säger att hon inte förstår, han blir förolämpad.

Som dröm betraktat är det här lite väl frustrerande, säger hon till mig.

Nakna män cirklar en skrikande kvinna och tar tuggor av henne. Han säger att de inte är vänner längre och tar på sig sina ytterkläder. Hon vill säga något som får allt att bli bra.

Klar, röd färg. Insmickrande, kryddig, aningen stökig doft med askkaraktär, inslag av mörka dagar, hallon, ammoniak och piptobak. Serveras vid 0°C till kvällens sista gäst.

Gyllene färg. Fruktig doft med inslag av morgondag, väntan och pomerans. Serveras med omsorg och hopp, eventuellt med vatten och bröd. Användes också som tröst vid ilska, sorg, glädje, intresse, förvåning, rädsla, skam, skuld eller avsky.

Mörk, brungul skepnad. Matig självupptagenhet med inslag av sista beställningen, honung, upprepningar och svek. Självserveras vid förlust.

Klar, färglös. Nyanserad, utvecklad konsistens med inslag av kub, klot, lakrits och ambivalens. Serveras vid minsta tvekan till efterrätter, gärna innehållande ett telefonnummer och torkad frukt.

Gamla ord "Äiti & Isä", 1998-1999

Dit Isä flyttade
för att stum och nyfiken leta efter något
dit flyttade Äiti
för att leta efter Isä

*

På den fjärde våningen
i den artonde porten
i det tusende huset
byggde Finnjävlets föräldrar bo

Äiti och Isä visste att kvistarna
som fanns i trakterna
var svåra att hantera
strån av gåtor
regler som grenas

Med näbben full
försökte Äiti försiktigt sjunga

*

I boet där Finnjävlet växte upp
är det innersta isolerande lagret
byggt av strån
som Äiti och Isä burit
från Det första landet

Under boet lekte Finnjävlet
såg på de andra
som hade en nyckel
några hade många
hemnyckel
källarnyckel
cykelnyckel
och med varje nyckel
tycktes världen bli större

Äiti stannade i boet
för att vaka över sina ungar
Finnjävlet fick ingen nyckel

*

Radion i köket
Hos Äiti och Isä
nås av nyheter och nostalgi
från Det första landet
men överröstas allt oftare av avståndet

Äiti ber Isä att höja volymen

*

Finnjävlet vet
att flyttfåglar ärver en riktning
vid födseln

Då
att jag hade kunnat ta tidsmaskinen
tio år bak i tiden, läxa upp mig själv

nu
att jag hade fått besök av min framtida person
blivit uppläxad av tio år erfarenhet
mina drömmar
minus allt som inte blev av

Vår oförmåga att begripa det stora
utan att betrakta det lilla

forskaren som studerar cellerna i sin hjärna
i ett försök att upptäcka sin roll i världen

vi gillar saker som får plats i vår hand
men gåtorna saknar sinne för proportioner

som att det i den första kyssen på fyllan
redan kan bo en dröm om en familj

och galaxen roterade ännu ett varv
som frisbeen på väg mot den hoppande hundens gap

Vi kan väl säga något roligare än att
det vore kul att ses igen

det här är det äldsta vi någonsin varit
och vi är båda här för att uppleva det
ses vi igen så gör vi om det

men även det är banalt

Du och jag
vi låtsas att alla andra är ute efter oss
resten av våra liv
eller tills något riktigt viktigt händer

Eller mindre drastiskt

nästa gång vi ses så låtsas vi att vi inte känner varandra
och att vi inte riktigt gillar varandra

Kanske måste vi ändå våga vara banala

jag har annat jag prioriterar mer just nu
än dig
men kanske råkar vi vara på toppen av varandras listor igen
en annan gång

Det här med att låtsas
verkar farligt

Avståndet
från hopp
till tröst

Du kanske inte gillar mig
eller dig
jag kanske inte gillar
men vi är aldrig riktigt säkra
inte hade de vuxna alla svaren
så som de lät påskina i början

Ibland tror vi att vi begriper
när någon har förklarat
att ältande inte är att leva
bara att leva kvar
men så ser vi en mås i färd med att svälja en duva
och tror att vi ska förstå

Så mår vi bra igen
bara sådär
helt utan behov för några svar
ett tag

Avståndet
till tröst
som om några nya ord